Oftast går alla mina negativiteter ut över Niclas, de är han som får ta alla mina dåliga dagar, dåliga stunder, oftast mer dåligt än bra nu för tiden. Då vi tjafsar är allt oftast hans fel (enligt mig). Så börjar man tänka, tänka lite till & lite djupare också inser man att de mesta faktiskt är mitt fel. Dock inte allt, men mycket. Jaha, vad gör man då? Hur reder man ut sin egen oreda? Hur ändrar man sitt beteende?

Jag kan säga att med åren har jag verkligen tappat mycket av MIG, jag har blivit mindre social, en stor eller rättare sagt en större tänkare & grubblare. Jag har tappat mycket av min humor, min gladhet överlag, förut kunde jag skratta mig till tårar flera flera gånger & nu kommer jag inte ens ihåg när jag skrattade så sist. Och jag också Niclas, vi tjafsade aldrig, verkligen ALDRIG. Ibland känner jag mig rätt depp, men de går över, de gör de alltid. Bara man får gråta någon gång mellan varven också. Jag har aldrig direkt varit den som pratar om hur jag känner, på den fronten är nog väldigt lik min mor, helt sluten vad de gäller mina egna känslor, sparar dom inbords där dem får ligga och gnaga i min hjärna.

Vissa dagar är bättre än andra, denna dagen är inte en av dom.

En arbetsdag väntar imorgon så godnatt.